Imorgon ska vi öva berättande, och jag ska då berätta om Julius Ceasar (så här långt tror jag ni är med sen förut), och igår kväll när jag inte kunde somna kom jag på en idé: Kanske ska jag berätta om Idus martiae på dialekt? Vore inte det roligt? Alltså, jag behöver ju inte bre på extra utan prata normalt. Litegrann som Julevangeliet på dalbymål...
Här kommer de plus och minus som jag ser med att berätta på dialekt:
+ Roligt, annorlunda, ingen annan lär ju göra samma sak, alla får höra vacker värmländska... med mera
- Skrattanfall utlöses? I vanliga fall brukar mina kompisar typ vrida sig av skratt (när de är ovana lyssnare, vill säga.. Hehe) när jag pratar i telefon med någon hemifrån och då pratar dialekt.
Nu får ni vara med och bestämma lite! Vad tycker ni? Obs: Detta ska göras i morgon, så bestäm er fort...!
7 kommentarer:
ja de är ju verkligen ett annorlunda sätt, risken är väl bara att de inte koncentrerar sig på hur historien går utan bara försöker fatta vad du säger :) Som sagt, skrattanfall och förklaring brukar ju krävas när värmländska talas inför ovana personer :D
Ja du har så rätt, Jenny.. Det är kanske smidigare att spara dialekten till ett annat tillfälle! :) Den som väntar på nåt gott...
Det är väl intelligenta språkbegåvade personer du ska presentera det inför.... Jag säger: Go for it! Gäärn på ekshärska...
Kom på en sak som blir extra rolig. "Männ; du ågg käre Brutus"
Värmländska kanske inte har någon direkt koppling till Caesar? Jag skulle visserligen tycka att det var jättekul att lyssna på, men du kanske skulle spara den till när du ska hålla nåt föredrag is til med "härifrån kommer jag" eller nåt...
hahaha, "Mä, dätta ä juu vållld"
HAHAHA! Fy faan va roligt! Jag kan höra din kommentar Jenny! "Men dätta ä ju våld dä!".. Jag kommer nog skratta ihjäl mig själv om jag berättar på dialekt!
Skicka en kommentar